fru Hjalmarsson

Dagen har spenderats med brorsan och blåbäret. Hur helhärligt som helst.
I tur och ordning har vi promenerat, eldat (myror och kvistar), suttit på en gigantisk trådrulle, åkt en hel del bil, besökt POPs i Arboga (köpte ett par mörka Wrangler till jobbet), fikat i Arboga och åkt hem igen.
Tekla har för övrigt blivit en hundkvinna nu. Hon har fått sin första mens så jag har köpt ett par jätteroliga hundtrosor till henne. Haha.


En gammal bild av sido-Simon. jag orkade inte vända den.


Och så Nixx igen.

Idag fick jag ett brev från en person som betyder så galet mycket för mig. Det gjorde mig lycklig på ett ögonblick. Som i ett trollslag kände jag mig helt tokglad.Det är så fantastiskt att ha såna personer i sin närhet.

Tack.

Haha. Jag hittade den här galna bloggen med hjälp av min gode vän Nixx för några dagar sedan. Först trodde jag att det på allvar var en riktig blogg och häpnade över de galna såikter dessa människor förde fram, men sen insåg jag att det är någon som spelar Kristdemokraterna (och de flesta kristna i Sverige) ett spratt och gör en galet bra parodi på hur vi kristna ibland kan framstå och bete oss. Jag håller inte för ett ögonblick med om de "åsikter" som framförs på bloggen från "Inger" och "Jan", men jag måste säga att personen som ligger bakom det hela har lagt ner en hel del energi på att hitta bibelcitat och annat, vilket lurade mig att tro att det var en äkta blogg från början.
Nåja, jag är inte sämre än att jag tycker det är grymt skoj när någon ironiserar så galet mycket med diverse korkade åsikter, kommentarer och förhållningssätt som uppstått i vissa kretsar inom religionssverige. Dessutom tror jag såhär: de människor som tror att detta är en äkta blogg och därför bestämmer sig för att döma alla kristna efter detta är ändå så korkade att de inte hade gått att tala med i vilket fall som helst och för alla andra (oavsett om de tror att bloggen är verklig, om de håller med om vad som skrivs eller om de ser på den med humor) är det ju bara en bisyssla att läsa denna intelligenta satir.
Så ja, håll till godo!

Haha, jag har verkligen vari urdålig på att uppdatera på sistone. Så dålig att jag på allvar har börjat fundera på att låta bloggen gå i graven. Men jag vet inte. Det känns lite tomt om jag skulle göra det så vi får väl se. Samtidigt har jag tröttnat på att sitta vid datorn. Just nu är jag inne i en "läsa som en besatt"-period, men idag nrä jag läste ut sista boken i Milleniumserien vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det var helt klart en bokserie i toppklass som jag gillade att läsa. Någon som har ett tips på några bra deckare? Jag har redan avverkat alla Mankell-deckare, de flesta Liza Marklund och några av Kangers böcker.

För övrigt kan jag meddela att jag och Fredrik nu har flyttat in hos pappa. Haha, skamligt men sant! Det är en hel serie omständigheter som gör att vi bor här några dagar istället för att åka hem, men  grund och botten är läget såhär:
1. Fredrik har nu sommarlov i två veckor och kände inte att han ville sitta ensam i vår lägenhet i Hallsta hela dagarna när jag jobbar så han ställde frivilligt upp på att hjälpa Karin med en del trädgårsarbete här och för att då underlätta det praktiska bestämdes det att han skulle sova här några nätter.
2. Jag vill ju givetvis inte sova själv i Hallsta när Fredrik är i stan så därför bestämde jag mig för att också sova här.
3. När min moppe dessutom behagade pajja (igen!) och jag alltså behöver bilen samtidigt som Maria måste ha skjuts till sitt jobb förlängdes vistelsen hos pappa så nu har vi bott här sen i söndags. Hoho. Det är en lustig känsla att bo hemma igen när man har en egen lägenhet 2 mil bort. Nåväl, det är lika bra att jag vänjer mig för om två veckor när Fredrik drar ner till Älmhult för att jobba i tre veckor ska jag ändå bo här.

Jaha. Nu har jag inte så mycket mer att säga om den saken.

Jodå, det är sant. Efter att ha haft fruktansvärd migrän i ett dygn hade min hjärna förvandlats till mos och min viljestyrka till ett intet. Jag är van vid att ha ont. Jag har ju ont varje dag. Men migrän är något i särklass som jag inte kan hantera. Jag förvandlades till ett litet passivt knyte som låg på badrumsgolvet (ifall jag skulle spy) under en blöt handduk och viskade till Fredrik att jag ville ha vatten. Det var fruktansvärt! Visst, jag har haft migrän i några timmar. Ibland en hel kväll. Men att dygn? Nope! Milde tid, jag hoppas att det aldrig mer händer. Hellre gör jag en leverbiopsi eller står ut med min vanliga fibro-smärta men när skallen förvandlas bokstavligt talat till mos finns det inget värre.

Å andra sidan uppskattar man verkligen livet när värken släpper. Även om jag vet att man inte dör av migrän (haha, lång därifrån) känns det som att man kommer att göra det när man har migrän. Det är fasansfullt. Men idag, när jag vaknade återställd, kändes världen så mycket mer underbar och jag kände mig så pigg, uppskattande, lycklig och glad! Kanske är det bra att man ibland påminns om hur illa man kunde ha det?